Berättelser

 

#Slutvillkorat

 

Många är de kvinnor som delat med sig av en eller flera händelser då de upplevt

utsatthet för sexuellt våld. Några har blivit utsatta vid ett tillfälle, några vid flera.

Några berättar för första gången. Några har berättat, men inte alla.

Alla berättelser är anonymiserade, trots det har några valt att inte vara med.

 

 

*****

 

Jag bodde i studentkorridor en period för ungefär sex år sedan. En kväll hade några av oss som bodde där suttit och hängt i köket. Vissa hade druckit öl. En av killarna som bodde i korridoren hade en kompis där den kvällen. Jag hade aldrig träffat honom förut. Men när jag skulle gå och lägga mig kom han plötsligt in i mitt rum och stängde dörren. Jag sa att jag skulle gå och lägga mig och då började han knuffa in mig i rummet mot min säng, hålla fast mig och säga ”Men var inte sån där. Kom igen då, kom igen!” Jag blev helt ställd. Var inte beredd på det som hände och visste inte alls vad jag skulle göra. Så först var jag helt tyst och försökte bara slingra mig ur hans grepp, för inga ord kom ut. Men tillslut fick jag honom på något sätt att gå. Det var en så otroligt obehaglig upplevelse. Något jag skämts för och tidigare inte velat berätta för någon. För inget hade ju egentligen hänt - tänkte jag då. Det här är långt ifrån den enda upplevelsen av det slaget som jag haft.

 

När jag gick i högstadiet började några killar i klassen prata högt med varandra om min kropp och främst om min rumpa. På lektionerna satt de och pratade högt och kunde t ex säga: ”Linus! Kolla klockan tio!”. Så höll de på för det mesta, och ropade till varandra när jag rörde mig runt i klassrummet. Den typen av saker fick jag lära mig var komplimanger, och bara något jag skulle vara glad för. ”Killarna tycker ju att du är fin. Det är därför de gör så.” Jag minns hur konstigt det kändes inombords, att försöka ta det där snacket om min kropp som en komplimang hela tiden, när jag så starkt kände att det var obehagligt. Då förstod jag inte att jag hade rätt att känna så. Det gör jag nu.

 

Att bli tafsad på - på krogen, eller egentligen precis var som helst, det är något jag blivit så van vid. Senast en kille kom fram och lade sin hand på min rumpa var på en frukostbuffé på ett hotell i Stockholm. En kille i trettioårsåldern.

 

En kväll för ett par år sedan tog jag en taxi (färdtjänst) hem från mina släktingar när jag varit där på middag. Jag tänkte att det var både skönt och säkert att ta en taxi istället för att åka med kollektivtrafiken. Taxichauffören är en ganska ung kille, i min egen ålder. Vi pratar en del om studier och han berättar att han pluggar när han inte kör taxi. När jag nästan är hemma pratar jag kort med min kille i telefonen. Han var någon annanstans den kvällen och jag avslutar samtalet med att säga ”Okej men då ses vi imorgon. Jag älskar dig. Puss!” När jag lagt på är det tyst någon minut. Sedan börjar taxichauffören prata med mig igen. ”Nu är vi snart framme. Är det här du bor?”. ”Ja” svarar jag, för jag vet inte vad jag annars skulle säga. ”Är din kille hemma?” säger han då....

 

Det här är ett fåtal av de saker jag varit med om som inte känns okej. Jag har vant mig vid att känna mig osäker och otrygg, med en överfallsspray i handen när jag går hem om kvällarna. Som sagt, de här sakerna är ett par av allt det som jag varit med om kopplat till hur män beter sig mot kvinnor. Jag ska ärligt säga att jag inte vill dela allt jag varit med om på Facebook. Men jag kände att jag inte ville vara tyst. Det känns bra att berätta. Skönt att inte skämmas. Jag har ofta känt skam över den här typen av händelser. Tänkt att jag borde sagt och gjort annorlunda. Tänkt att jag borde varit smartare och inte utsatt mig för olika situationer. Jag har som så många andra, alltid anklagat mig själv för mina beslut och mitt agerande istället för att titta på den person som fått mig att känna obehag.

 

*****

 

Han den äcklige trevande gubben, han som stod bredvid mig när jag rökte där i porten, han som plötsligt lät sin hand komma nästan innanför trosorna. Han som sedan typ skojade bort det... både män och kvinnor som lät honom komma undan med det för det var ju ändå inte så illa menat... en av föreningens då starkaste sk feministprofiler sa till mig att glömma och förlåta eftersom den jävla äckliga kamraten tydligen varit deprimerad, så skulle jag alltså offras. eller han som under pågående styrelsemöte kallade mig "jävla hora", slampa och dylikt, ingen, inte en endaste någon ingrep.

 

*****

 

Den där trevliga chefen, han som kom förbi maskinen flera gånger varje dag. Han som lade handen i armvecket för att sakta föra den upp över armen och ner innanför tröjan.

Mekaniken som jag var helt beroende av när maskinen bråkade. Han som alltid kände på mina bröst. Alla kollegor som såg och visste, men som inget sade. Kan man någonsin lita på en chef igen?

 

*****

 

Ursäkta för ett långt inlägg. Har aldrig vågat gå ut med denna händelsen. Kände mej tvungen att skriva av mej.

 

Gick ett program hos arbetsförmedlingen för att lära mej söka jobb. Detta var inne i centrum och jag bor fem mil därifrån. Åkte programresor varje gång jag skulle dit eller hem. Kände mej okej med tills en eftermiddag när jag skulle hem. Hamnade i en minibuss med mörka rutor och en chaufför som kunde extremt dålig svenska. När vi precis hade lämnat adressen kom första frågan: Har du barn? Är du gift? Så här höll det på länge och det blev bara grövre och grövre.

Somnade till slut och vaknar en stund senare, vet inte hur länge jag sov. När jag vaknar så har chauffören höger hand mellan mina ben. ”Ojdå fel ställe” kläcker han ur sej.

 

Fick hjälp av praktikplatsen att anmäla händelsen som resulterade i uppsägning och att han inte är välkommen på något taxibolag i staden. Resultat: Sitter bak om jag inte vet vem chauffören är eller om jag är trött. Likaså grejar alltid med mobilen för att kunna filma eller ringa på hjälp om något skulle hända.

 

*****

 

Jag var 18 år och åkte färdtjänst med min kompis. Bolaget var Taxi 020. Jag nämnde att jag var röksugen och chauffören sa att det var helt ok att röka i bilen. Sen frågade han om vi skulle på fest. Vi svarade ja och han sa att han kunde handla på systemet åt oss. Vi undrade om han verkligen skulle göra det så vi sa ja tack. Han köpte ut. Sedan körde han fel väg med flit och började ställa närgångna frågor. Min kompis skällde ut honom och då körde han oss rätt.

 

En annan gång, när jag var kanske 16 år. Jag pratade artigt med chauffören (också Taxi 020 men en annan förare) hela vägen. När vi kom fram stängde han av motorn och frågade om han fick bjuda ut mig. Jag sa nej men han köpte inte det utan tjatade och sa obehagliga saker som ”Nu har jag ju ditt telefonnummer och vet var du bor.” Till slut gick jag ur bilen och sprang in fast han försökte få mig att vänta.

 

Detta är bara två av oräkneliga händelser som hänt mig när jag åkt färdtjänst. Jag kände alltid obehag för manliga chaufförer. De visste om sitt överläge. Jag åker inte färdtjänst längre, som tur är.

 

*****

 

Vill inte publiceras.

 

*****

 

Det var den 8:de mars och jag satt på tunnelbanan för att möta upp några vänner för att gå med i en demonstration på kvinnodagen. Jag satt mitt emot två äldre män (att döma av rösterna) och en av dem frågade mig var jag var på väg. Jag svarade att jag skulle möta upp några vänner och demonstrera på kvinnodagen. Vi kom fram till min station och jag reste mig och vände mig mot utgången för att kliva av. Då känner jag en hand på min rumpa och rösten på en av männen: "Ha det så trevligt på kvinnodagen nu tjejen, mig kommer du i alla fall inte kunna se för du är väl blind?"

 

 

*****

 

Jag satt i framsätet på en färdtjänstbil på väg hem från ett jobbpass, en sen lördagskväll. Chauffören började ställa frågor: ”Är du på väg hem?, Är du gift? Väntar din man på dej hemma?" Jag svarade att ja, jag är på väg hem och jag har ingen man. "Ingen man, du som är så vacker!" "Du kanske är en sådan där kvinna som har många män, du som är så ung och vacker" Då vi närmade oss min hemadress kom slutklämmen: "Jag har jobbat hela dagen, jag följer gärna med dig in till din säng och gör dig sällskap" Han tog till och med sin hand kring min handled då vi stannade utanför huset. Jag öppnade dörren och sprang snabbt ut och in i min port och var livrädd att han skulle följa efter. Obehagskänslan var också stark - att han både hade mitt telefonnummer och visste var jag bodde...

 

*****

 

Jag kom på en ny händelse från i somras. Jag skulle försöka byta cigg mot vejp. Behövde ny juice och pratade med en kille i en vejpgrupp och han gjorde egen juice, då skrev han att jag kunde få 100 ml gratis mot att jag visar brösten. As finns verkligen överallt

 

*****

 

Första gången som jag fick botox i min urinblåsa mot läckage så hade jag godkänt att ha med läker studenter. Jag visste dock inte då hur smärtsamt det skulle vara. Det gjorde så ont! Jag låg utfläkt i en gynekologstol med säkert tio studenter som blickade ner i mitt kön. Det var hemskt!

 

*****

 

1,5 års sexuella trakasserier som under det senaste året spårat ut helt. Varför jag inte vågat anmäla? Jag har inga bevis, ord mot ord, de har min adress och kropp i bilarna jag varit beroende av för att kunna ta mig till min behandling som är 19 mils pendling nu.

 

Jag har fått stå ut med konstant raggande, kommentarer om vilka stora bröst jag har, att en viss återkommande chaufför frågade vad jag gillar att göra i sängen, hur jag kan ligga med mer än en kille, att jag "kanske känner för lite kött istället för kyckling" och blinkar. Jag har fått höra av en återkommande chaufför vid varje resa att han behöver en älskarinna, hur snygg jag är, erbjuder mig 3000 kr för att "följa med på casino en natt och dricka så mycket att vi glömmer bort allt", Jag har blivit hotad mellan raderna när jag kollade upp ena chauffören med kommentaren "tänk vad jag kan få problem på jobbet" och "jag glömmer aldrig var du bor jag behöver inte ens använda min GPS". detta är allt från smått till stort, men systematiskt problem.

 

Jag anmälde till slut trots rädslan, för att jag i alla fall har en röst. jag tänkte på alla som inte kan försvara sig alls, inte kan kommunicera osv. möttes av först victimblaming "mörkertalet beror ju på sådana som dig som inte anmäler i tid" osv osv, Jag gick vidare till högsta chefen som lovade efter ett rejält bråk där jag satte hårt mot hårt att en full granskning skulle göras på alla som kört mig sedan ett år tillbaka. Inget ärende öppnades utom han som återkommande trakasserat och raggat på mig i 1,5 år och jag fick beskedet "Vi beklagar att det blivit ett missförstånd, chauffören säger att han älskar att hjälpa människor och respekterar sitt yrke".

 

Folk sade jag skulle sagt ifrån tidigare, tydligare. men i bilen är jag ensam. V åker över en timme enkel väg. De hare ens personnummer, adress, telefonnummer och kropp i bilen.

 

Jag fick välja mellan att avstå sjukresor/färdtjänst och slippa trakasserierna eller chansa och pendla med tåg och buss, för alternativen är att jag hamnar på sjukhus, eller blir en av dom som blir fullt ut ofredade eller våldtagna.

 

*****

 

Jag var på en aktivitet med ungdomsföreningen. Eftersom jag inte bodde så långt bort hade jag valt att åka hem över natten och återkomma dagen efter i stället för att sova över hos någon av dem som bodde i staden. Medan vi satt och åt gemensam middag tog batteriet slut i min mobil. Jag svor öppet över detta. En kille i gruppen ringde då till färdtjänst och avbokade min hemresa. Han kunde inte hela mitt personnummer men fick hjälp av en annan kille i gruppen. Jag blev så paff att jag inte fick ur mig annat än väldigt lama protester.

 

Så där satt jag. Jag hittade inte till busstationen själv, och sista bussen skulle hur som helst snart gå. Jag hade inte mycket pengar... Bara en person hade möjlighet att erbjuda mig sängplats, han som hjälpt till att få mig strandad. Väl hemma hos honom erbjöds jag plats på en soffa, medan killen som ringt till färdtjänst låg på en madrass på golvet nedanför. Strax efter att vi lagt oss, jag i bara trosor eftersom jag inte ville sova i de kläder jag skulle bära dagen efter, började hans hand treva över täcket. Jag kände mig redan helt tom inuti, fattade inte riktigt att detta var verkligt, men jag rullade in mig i täcket så han inte skulle nå mig och spände mig i hela kroppen. Han fortsatte försöka komma in med sin hand under täcket. Till slut tog jag min kudde och slog den i hans ansikte så hårt jag kunde. Då slutade han i alla fall försöka röra mig.

 

När han hade somnat klädde jag på mig och lämnade lägenheten. Jag hade ingen plan, ville bara bort. Jag vet inte hur länge jag gick runt tills jag av ren tur kände igen mig och lyckades hitta till busstationen. Några timmar senare kom en buss som skulle till min hemstad.

 

*****

 

När jag var medlem i ungdomsföreningen blev jag tillsammans med en kille som upprepade gånger våldtog mig och misshandlade mig psykiskt under ett års tid. När jag äntligen lyckades ta mig ur förhållandet försökte jag berätta för föreningen. De (ordföranden) ville inte utesluta honom eftersom han "inte gjort något under föreningens aktiviteter eller skadat föreningens rykte".

 

Jag fick erbjudande om att byta distrikt vilket jag gjorde, men varje gång jag åkte på aktiviteter pratades det om honom, folk ville få mig att "skvallra" om vårt förhållande trots att jag berättat för dem vad han gjort. Ordföranden var i princip den enda som stöttade och lyssnade på mig men efter ett tag började han bete sig flörtigt mot mig och jag vågade inte avvisa honom. Till slut blev jag tvungen att gå ur föreningen.

*****

 

Var nyinflyttad och det hände oerhört ofta att jag blev förföljd från tunnelbanan av främmande män, ofta invandrare (ja ursäkta, men det var faktiskt så det var) som betedde sig mycket skumt och frågade om de kunde hjälpa mig med något. När jag sa "nej, vad skulle det vara" då vek du undan med blicken, svarade tyst "jag vet inte" och lommade iväg.

 

En man kom fram till mig i mataffären en sommardag och sa "Du om du behöver en personlig assistent, då kan jag börja jobba hos dig", samtidigt som han ställde sig mycket nära och synade min sommarklädda kropp på ett obehagligt sätt.

 

En annan gång var det en som följde mig in i hissen och jag frågade vilken våning han bodde på eftersom man bara kunde trycka på en våning i taget på hissen då och jag själv skulle av högst upp. ”Åttan” svarade han. Jag kände i magen att det inte stod rätt till, det är två lägenheter på varje våning och i den andra bodde en gammal dam. Så jag frågade misstänksamt "Bor du på åttan"? ”Nej sjuan”, sa han och vek ner blicken. Då började jag känna riktigt obehag och så glömde jag att öppna hissen så den åkte ner igen. Under nerfärden noterade jag att han hade världens stånd så jag tittade genast bort. Plötsligt känner jag hur mannen tar min hand och för den mot sin snopp!!! Jag blir helt chockad, rycker bort handen och skriker åt honom "VAD FAN GÖR DU!" Han ser generad ut och säger "förlåt, jag trodde att du ville för det såg ut så...". Sen går han ut och jag står helt paralyserad kvar i hissen utan att kunna göra något. Jag ångrar att jag inte hade sinnesnärvaro nog att fota honom med telefonen, men jag var handlingsförlamad.

 

Hemma vid TV´n kom tårarna och jag bara satt och skakade. Gick ner till grannen. Hon kände inte igen mannen som jag beskrev.

 

*****

 

Var nere på jobb och råkade gå vilse i stan när jag skulle gå från en restaurang till mitt hotell. En man hjälpte mig men var inte heller helt säker på vägen så vi gick in på ett annat hotell och frågade. När han sa "Jag ska hjälpa den här flickan till sitt hotell... (osv) strök han mig över armen. Jag bad honom VÄNLIGT att bort handen och det skulle jag inte ha gjort... för under hela vägen till hotellet skrek han åt mig att jag var otacksam, odräglig och allt möjligt. Han stannade framför ett skjul som tillhörde en kyrka och sa att "Nu ska du fan gå in här och bikta dig!" När han inte fick upp dörren blev han asförbannad och sparkade på dörren samtidigt som han svor. Han släpade mig in i hotellfoajén samtidigt som han började gapa på receptionisten att jag var världens mest otacksamma jävla skitunge". Jag grät hela tiden såklart, jag var livrädd hela tiden. Jag borde ha anmält, hotellpersonalen borde ha agerat... men jag orkade inte då, gick bara upp och la mig och grät mig till sömns och kände mig förnedrad. Receptionisten frågade mig inte ens hur jag mådde dagen efter men hjälpte mig att ta frukost...

 

Har också fått kommentarer om min bakdel och mina bröst helt random i matbutik eller ute på stan. Också råkat ut för att män följer efter mig eller kommer med skamliga förslag, flera gånger i vid på stan, vågar inte gå där själv längre. De kan säga t ex "Om du vill ha en pojkvän så kan du ta mig, jag är jättesnäll!".

 

"Konstigt nog" så har det inte hänt de senaste åren. Numera sätter jag mig ALLTID i baksätet om det går och avböjer alltid hjälp med bältet om jag inte måste. Men det är inte alla som har den möjligheten, Jag är lyckligt lottad som kan röra mig på egen hand och inte är beroende av hjälp i min vardag att folk måste komma i kroppskontakt med mig. Man ska kunna känna sig säker, att även om det är en manlig assistent t ex som hjälper en på toaletten så ska man känna sig safe att han gör det för att han ska hjälpa och inte för att få sexuell tillfredsställelse.

 

*****

 

Jag var ung och nyinflyttad. En gång när jag gick omkring i stan började en man följa efter mej. Jag hade ingen ledarhund på den tiden och rörde mej inte särskilt fort eller säkert, så det var jättesvårt att skaka honom av sej. Men när jag till slut klev av på hållplatsen, efter att ha hoppat av och på olika pendeltåg, trodde jag att jag hade kommit undan. Men så var han plötsligt där igen, drog i mina kläder, försökte kyssa mej. Jag skrek åt honom och slog min vita käpp i hans huvud, då försvann han. Det här var mitt på eftermiddagen och mitt i stan, men ingen hjälpte mej. När jag kom hem ringde det på min dörr. Jag blev jätterädd, skulle han sitta utanför och vakta nu och jag som hade slagit honom, vad skulle han göra om han fick tag i mej? Jag ringde polisen som kom. Då var mannen borta. ”Hur såg han ut? frågade polisen, jag sa något om längd och kraftighet och så, och så sa jag att mannen hade skägg. "Hur kan du veta det? Var ni så nära varandra?” sa polisen och skrattade.

 

Då skämdes jag och kunde inte förklara mer vad som hade hänt. ändå hade den här mannen följt efter mej i flera timmar. Polisen gick och i flera veckor var jag rädd för att mannen plötsligt skulle dyka upp utanför min dörr, men det gjorde han aldrig.

 

*****

 

Nästan varje gång jag åkte färdtjänst (och jag åkte väldigt ofta på den tiden) antingen tafsade chauffören på mig, som den gången jag ursäktade mig för att jag var lite sen p g a att jag skurit mig med rakhyveln när jag rakade benen. Chauffören strök med handen över mitt ben och sa att du har missat lite där..., eller så frågade de om jag hade pojkvän och en chaufför erbjöd sig att komma upp till mig och fika. När jag sa att min pojkvän väntade hemma blev han väldigt tyst...

 

*****

 

Jag är runt tre år, tror jag. Född med ryggmärgsbråck. Sitter på ett skrivbord i en stor aula - full med vitrockar. Läkarstudenter. Jag har bara blöja på mig. En gammal gubbe (i min 3-åriga hjärna var han i alla fall det) drar och sliter i mina armar och ben, samtidigt som han undervisar sina studenter med mig som testdocka. Nånstans där gick jag sönder.

 

Jag lärde mig att min kropp inte var min - den tillhörde andra mer än mig. Olika professioner: läkare, sjuksköterskor, undersköterskor, sjukgymnaster, arbetsterapeuter, handläggare.

Detta har haft enorm inverkan på mitt liv och min syn på min kropp, synen på min rätt till integritet, min möjlighet att säga "nej!".

 

*****

 

Som synskadad kvinna bär jag på den rädslan som dyker upp i vissa situationer. Ibland när jag åker med främlingar i färdtjänsten, som vill sätta på mitt säkerhetsbälte eller frågar om jag är gift. Eller vill hålla i mig när jag, säger att jag hittar själv. Blev tidig utsatt som synskadad flicka. Bodde på institution, där vi skulle vara trygga men, nej jag blev på min ständiga vakt. Lever än i dag med låg tillit och smutskänslan förorsakad av det som hände på sjuttiotalet.

 

*****

 

Det var så otroligt mycket man var med om på sjukhus när man var barn. För tio år sedan, som 50 åring, låg jag inne och ångesten var total pga PTSS och en sköterska skulle försöka ta blodprov, vilket aldrig är lätt. När hon inte lyckades efter tredje försöket bröt jag ihop och stortjöt, hon backade omgående och frågade varför jag inte bett henne sluta. Sade att jag får bestämma. Jag grät hela natten, nu av befrielse över att hon äntligen, efter 50 år gav tillbaka rätten till min kropp. Låter knasigt och hysteriskt när man läser det jag skrivit, men den som har upplevt dessa övergrepp förstår nog känslan. Jag har fortfarande sjukhusskräck, men det har blivit bättre efter den upplevelsen och med hjälp av terapi.

 

*****

 

1999 försämrades min syn plötsligt och jag kunde inte längre läsa tryckt text. Jag blev sjukskriven och fick komma till syncentralen för rehabilitering. Där fick jag lära mig punktskrift. Min betydligt äldre lärare brukade ställa sig väldigt nära mig och nudda vid mina händer, armar, axlar och rygg så ofta han kom åt. Han luktade gammal fylla och svett. Vid ett tillfälle kramade han mig mot min vilja. Jag hade ångest och var deprimerad på grund av min synförlust och orkade inte sätta gränser. Till slut tog jag ändå mod till mig och berättade allt för syncentralens kurator. Hon sa att läraren var fysisk eftersom han var blind och tidigare jobbat som massör. Jag grät när jag kom hem och berättade för mamma vad som hänt. Hon hjälpte mig att skriva ett brev till syncentralens chef. Det ledde till att jag slapp undervisas av läraren och fick gå en tio veckors intensivkurs i punktskrift i en annan stad istället. Läraren jobbade dock kvar på syncentralen i många år.

 

Över tio år senare jobbade jag som i en förening, när läraren blev invald i styrelsen. Jag fick flashbacks till den tiden som hans elev och fasade för den stund jag skulle vara tvungen att träffa honom. När det skedde försökte han krama mig igen. Den här gången hade jag modet att fräsa ifrån och sedan dess har han aldrig rört mig. Jag tycker dock fortfarande att det är otäckt att träffa honom.

 

*****

 

En färdtjänstchaufför klappade mig på låret när vi var ensamma i bilen. Jag blev stel i hela kroppen och fick inte fram ett ord. Efteråt kontaktade jag färdtjänstens kundservice och de sa att de skulle prata med chauffören för att veta om min berättelse stämde. Jag orkade inte polisanmäla händelsen för sannolikt hade det inte lett någonstans för ord skulle stått mot ord. Dessutom kan jag, som är nästan blind, inte identifiera någons utseende och jag kan heller inte se bilens registreringsnummer eller namnet på chaufförens taxilegitimation. Därför skulle polisen sannolikt lagt ner utredningen. Två veckor senare fick jag ett brev från färdtjänsten med en blomstercheck på 25 kronor och en neutral text om att de beklagade det inträffade. Varje gång jag sätter mig i en färdtjänstbil och hör chauffören prata med östafrikansk brytning blir jag orolig för att det kan vara han.

 

Flera år senare åkte jag färdtjänst med en annan chaufför flera gånger. Det var ofta en timslång resa. Han kommenterade mitt utseende, min kroppslukt och att jag såg ung ut till skillnad mot hans fru. Jag blev rädd och illa berörd så jag kontaktade taxibolagets växel och bad att få slippa åka med honom. De lyckades identifiera vilken bil jag åkt i så de kunde göra en notering om mitt önskemål i min kundprofil. De sa också att de skulle kontakta chaufförens chef. Jag orkade inte polisanmäla händelserna för det hade sannolikt inte lett någonstans. Tack och lov slapp jag träffa chauffören i flera månader men så, en morgon, satt han där bakom ratten. Tyvärr märkte jag inte att det var han förrän jag redan satt i bilen och vi börjat åka. Han sniffade i luften och sa att han gillar alla vackra kvinnors lukt. Jag blev stel i hela kroppen och fick hjärtklappning. Inte nu igen! Jag vågade inte säga någonting. Chauffören övergick till att uttrycka sig rasistiskt om afghaner och somalier. Så fort jag kom ut ur bilen ringde jag taxibolagets växel. De sa att de skulle prata med chaufförens chef igen. Sedan dess har jag sluppit åka med chauffören. Enligt andra färdtjänstchaufförer har han betett sig illa mot fler kunder och fått sparken.

 

*****

 

Jag är på kryssning med studentkåren. En främmande man trycker sig mot mig på dansgolvet. Han luktar sprit. Han säger att det är synd om mig som är blind för jag har aldrig haft sex. Om jag följer med honom till hans hytt kan han hjälpa mig. Jag är definitivt inte intresserad så jag backar och kraschar in i andra personer som dansar. Jag fortsätter backa. Efter vad som känns som en evighet dyker mina kompisar upp och ledsagar mig från dansgolvet. Kvällen är förstörd så jag går och lägger mig tidigt.

 

*****

 

När jag skulle åka hem efter en trevlig lördagskväll hos en kompis i staden där jag bor, för ca sju år sedan, kom en bil som jag som rullstolsburen inte kunde ta mig in i själv utan måste lyftas in av den manlige chauffören. Kändes olustigt att tvingas bli så "intim" med en person jag aldrig träffat förut, men det var sent och jag ville hem. Olustkänslan började snart närma sig panik när chauffören ganska började fråga ut mig om alla möjliga personliga saker som han absolut inte hade med att göra, typ min sexuella förmåga! Det hela var så oväntat och absurt att jag inte visste hur jag skulle hantera det. Försökte svara så undvikande och enstavigt som möjligt. Ville bara komma hem och bort från äcklet! Att då sedan behöva bli utbyten ur bilen igen när vi kommit fram gjorde mej nästan kräkfärdig och den trevliga kvällen kändes som bortblåst. Anmälde jag honom? Nej, det gjorde jag inte. Jag var rädd för att inte bli trodd och mannen i fråga var inte svensk. Risken för rasiststämpeln kändes för stor.

 

*****

 

Stod i baren och hängde med ena armbågen på bardisken. Plötsligt känner jag en hand på mitt bröst. Jag skriker ut högt: ”Vad i h-e gör du?” En mansröst hyssjar mig och säger ”Du behöver väl inte skrika så högt?!” Du kan väl inte bara ta mig på bröstet?! ”Det är väl inte så farligt, jag är nyskild och ville ju bara ha lite närhet”. Så gjorde jag inte i färdtjänstbilen när samma sak hände för att föraren, en man, absolut ville sätta fast bältet, trots att jag kan göra det själv.

 

*****

 

En gång på 80-talet åkte jag till en gayklubb. När föraren förstod vad det var för ställe (jag kanske sa något oförsiktigt eller så visste han ändå), kom han med de mest slippriga kommentarer och förslag. Jag kände ett stort äckel men vågade inte säga något. Men det var inte slut med det. Några veckor senare mötte jag honom på gatan utanför mitt hus. Jag kände igen honom på den slemmiga rösten. Han följde efter mig och fortsatte med sina vidriga förslag. Jag blev jätterädd!

Jag lyckades snabbt smita in i porten igen. Men jag visste inte om han stod kvar utanför. Jag vågade inte gå ut på flera dagar. Vi som inte ser, eller ser dåligt, vet ju inte om personer vi är rädda för finns kvar i närheten. Det gör oss extra utsatta.

 

Varför anmälde jag honom inte, frågar ni kanske? För att jag skämdes. Jag trodde att bara för att jag var lesbisk var jag öppet villebråd för sådana män. Jag gillade det inte. Men jag trodde att det var oundvikligt. Samt att ingen skulle ta en anmälan på allvar, just av det skälet. Det här var ju 80-talet. Så jag har tigit i alla år, förträngt det kanske. Jag är beroende av färdtjänst. Jag kan inte vara rädd varje gång. Och trots allt, försöker jag tänka, så hände det ju inget.

 

*****

 

Jag kommer till centralen jättesent, det här är 80.tal. Ledsagningen har gått hem och jag hittar inte själv. En man frågar om jag behöver hjälp och jag tackar ja, ska till taxi, han kan hjälpa säger han. Jag håller i hans arm. När vi kommer ut svänger han till höger. Jag blir osäker, det är väl åt andra hållet? Jag säger det till honom, just ja, säger han och vi vänder och går till taxikön. nu klarar jag mej själv, säger jag, men han stannar kvar. hans plan går i morgon bitti, han har ingenstans att bo, kan han inte få följa med mej hem. Jag minns inte hur den här händelsen slutar, eller, jag minns att jag klarar mej ifrån honom, men minns inte hur.

 

*****

 

Jag ligger i gynstolen och gynekologen ska precis fortsätta undersöka mig. Då klappar han mig lätt på insidan av låret. Jag ber honom genast att sluta. Det gör han och ber om ursäkt. Sköterskan säger att gynekologen bara gör som han lärt sig på utbildningen. ”Han visar kvinnan att han är där och att han är på gång med undersökningen. Då vet hon det även om hon inte ser”. Jag påpekar att det går utmärkt att prata med mig, att jag uppfattar en beröring på insidan av låret som något intimt och att jag själv väljer vem som ska röra vid mig och var på kroppen det är OK att göra det. Jag säger att gynekologen kunde ha rört vid mitt knä istället eller ännu hellre sagt att han skulle fortsätta. Gynekologen ber om ursäkt igen och frågar om han ska fortsätta undersökningen. Det vill jag inte. När jag klär på mig säger sköterskan att hon kan skriva in i min alert-ruta i journalen att jag inte vill bli berörd. Som om en sådan självklarhet skulle behöva noteras någonstans! Jag säger ja tack och att jag önskar en annan gynekolog i framtiden. Sedan går jag därifrån.

 

Jag har bytt gynekologmottagning. Min nya gynekolog har aldrig gjort någonting liknande, trots avsaknad av notering i alert- rutan. Istället förklarar hon hela tiden vad hon ska göra och säger till innan hon börjar undersöka mig. Det känns mycket bättre. Jag hoppas verkligen att beröring på lårens insidor inte är något som lärarna på gynekologutbildningarna lär ut. Jag uppskattar idén att förvarna patienter med grav synnedsättning om att undersökningen kommer att börja men det går utmärkt att kommunicera detta muntligt.

 

*****

 

Vi sitter på en pizzeria efter ett jobb och väntar på mat, fyra andra tjejer och jag. Helt plötsligt vänder sig en av killarna sig om som sitter vid bordet bakom han reser sig upp och grabbar tag om mina bröst med båda händerna. Jag blir helt chockad först och kan inte röra mej. Inte förrän en kollega reagerar och skriker ”slå honom!” Då får jag bak armen och drämmer till. En annan gång åkte jag med en taxiförare som sa: ”Vet du, jag skulle kunna köra dej precis vart jag vill.” Sedan den dagen sätter jag mej alltid i baksätet om jag kan.

 

Har också varit på jobbkonferens där en av de manliga deltagarna ringde upp till mitt hotellrum efter avslutad jobbdag för att höra om vi inte kunde duscha tillsammans. Jag bad honom dra så långt vägen räckte och sedan berättade jag för alla som ville höra på om hans beteende. Den gången jag känt mig som mest utsatt var en gång på tunnelbanan. En man kommer fram och börjar ta på mej. Jag ber honom sluta och han gör det ett tag. Men så helt plötsligt är hans hand där igen. Han frågar om han kan följa med mej hem. Det är mitt på dagen och relativt folktomt i tunnelbanevagnen. Jag vågar inte åka hem av rädsla att han ska följa efter mej. I stället kliver jag av vid en närliggande hållplats. Jag gå till en affär där jag brukar handla. Jag känner att mannen följer efter mig. Jag går in på affären och ber personalen hjälpa mig att kolla tills han går därifrån. Det gör dom och slutligen kan jag gå hem ca 1 timme försenad. Detta att inte kunna se om han var kvar eller inte kändes väldigt läskigt.

 

*****

 

”Spelar du för att vinna eller för att få knulla?" Det är SM och kommentaren kommer från högsta ledningen efter att en manlig spelare nästan förlorat en match mot en av tjejerna. Jag fräser ifrån av gammal vana, men sånt här är vardagsmat, så jag blir egentligen inte speciellt upprörd längre. Några timmar senare bryter samma tjej vars insats nyss nedvärderats så grovt tävlingen, eftersom en utav domarna upprepade gånger kommenterat hennes stora bröst under match och påstått sig bli alltför distraherad av dem för att klara av att göra sitt jobb. Även det här tillhör det normala, men man har uppenbarligen inte väntat sig en så kraftig reaktion. Från ledningens sida säger man sig ta det här på största allvar och lovar bot och bättring. Igen. För det här är som sagt inte första gången.

 

Något år tidigare är vi på tävling utomlands. Spelet är avslutat för de flesta av oss och många i laget har varit och handlat för att fylla på barskåpet där hemma. Alkoholen flödar ganska friskt redan innan det är dags att gå och titta på finalen. Den tidigare nämnda domaren är smådragen och kommer med diverse erbjudanden ang. Hur jag ska kunna skaffa mig fördelar i matcherna framöver. Hans fru har nämligen inte ställt upp på det senaste fyra månaderna Och jag, det kan ju vem som helst se, skulle verkligen behöva en rejäl frukost. Jag har dessutom en mun som är som gjord för att suga kuk. I den stilen fortsätter det. När jag blir förbannad, tycker han att det är ännu roligare. Han får med sig två av de yngre killarna och de skrattar hejdlöst åt hans vidrigheter. Jag, som mest mår illa av det hela, saknar naturligtvis bara humor.

 

När jag tar upp det med ledningen, får jag diverse märkliga förklaringar. Den mest skrattretande av dem alla är kanske att domaren bara har en grabbig jargong och att den i sin tur beror på hans fru, som alltid skrattar åt den sortens skämt. Det kommer nya tävlingar och nya trakasserier, men domaren är kvar År ut och år in. Tjejerna får antingen vänja sig eller lägga ner spelandet för gott. Ändå klagas det återkommande på att det är så svårt att locka tjejer till sporten. För visst är det väl svårt att förstå att så få vill syssla med något där de blir konstant nedvärderade och trakasserade.

 

*****

 

Egentligen fins det massor med händelser som inte har varit ok men precis som någon annan här i gruppen skrev så har man även själv haft en tendens att förminska händelserna och sedan tränga undan dem.

 

Det jag först vill säga är att när jag var riktigt ung på 70-talet och började vara med i föreningssammanhang var det inte alls ovanligt att de äldre gubbarna passade på att tafsa och känna lite. Jargongen gick ofta ut på att om man inte ser så får man känna och klämma lite och det var något som både män och kvinnor skrattade åt.

 

En annan gång var det en kille på en fest där jag var som plötsligt kommer och sätter sig bredvid mig och börjar ta på mina bröst. Jag bir helt ställd och flyttar mig bort från honom. Han flyttar sig efter och börjar tafsa igen. Jag är 17 år vid det här tillfället och tycker att det hela är pinsamt eftersom jag vet att killen som tafsar på mig är en nära vän till personen vi är hemma hos. Sedan tycker jag också att det är pinsamt att jag inte sa till tydligt från början och att jag nästan får skylla mig själv. Flera personer ser vad som händer men ingen säger något. Även om det tar en stund tills jag verkligen kommer mig för att säga ifrån är jag övertygad om att de som satt där förstod att jag inte alls tyckte det här var ok. När jag till slut kom mig för att skrika åt honom att lägga av var det någon som kom och sa till honom lite lamt och om jag minns rätt så lämnade jag festen ganska snart så att han inte skulle komma tillbaka. Det finns som sagt många episoder som inte har varit okej men jag nöjer mig så här så länge.

 

*****

 

Så många obehagliga minnen bubblar upp när jag läser de andra inläggen. Också insikten att man svalt och normaliserat så mycket elände och sedan ältat det med sig själv i veckor. Ofta med utgångspunkten att man själv borde ha agerar annorlunda.

 

Minns en sekvens när jag var ung och gick på högskolan. Vi blev utskickade för att göra enkäter. Jag gick på stan och tog mig vidare torget. En man hade noterat mig följe efter och blev rejält närgången på tåget. Jag skrek och slog till honom, folk glodde men gjorde ingenting. Vid stationen rusade jag av. Jag hade i stressen inte noterat hur han såg ut och hade ingen aning om var han var. Planlöst irrade jag fram och tillbaka men var tvungen att återvända till skolan. Livrädd för att han skulle följa efter åkte jag tillbaka till centrum, gick den långa folktomma vägen upp till skolan. Varje port kändes som ett potentiellt gömställe med min dåliga syn. Jag var så rädd!

 

Men också så mycket oönskat kladd, förslag och sexuella anspelningar som passerat revy under många år av engagemang i mitt förbund. Och hur många gånger man därför anklagat sig själv för att man klätt sig, betett sig eller bjudit in utan att ha menat det.

 

*****

 

Den här texten kunde lika gärna handla om någon som inte är funkis, men det faktum att jag inte kunde ta mej ut därifrån har ju att göra med att jag inte ser:

 

Vi är fulla, skitfulla. Alkoholen har gjort oss alldeles tyngdlösa, kroppslösa. Det pirrar under huden, sticker i fingrar och tår. lyckokänslan är intensiv och samtidigt desperat. Vi ligger på vägen och skrattar. Vi kan inte sluta. Asfalten är solvarm. Den luktar gott. Jag tänker på att vi inte borde ligga här. Att någon kan komma. Folk kan se oss från husen, men jag kan inte röra mej. Jag kan bara skratta. Dom kommer på cyklar. Vi känner dom inte, men vi vet vem den ene av dom är, Dom är minst 20. Vi går i åttan, eller gick., Nu är des sommarlov. Jag fattar inte hur han får upp mej på sin cykel. Jag fattar inte hur han både kan cykla och hålla mej kvar framför sej. Jag fattar inte att ingen ser oss. Inne i hans hus är det mörkt. Bob Marley i högtalarna. Min kompis försvinner nånstans med hans kompis. Jag kan höra dom, jag stänger öronen. Nu är berusningen annorlunda. Den lätta pirrande svävande känslan är borta. Jag har slutat skratta. Nu finns bara mörker och musik. Han ger mej något att dricka, starkt som fan tänker jag, tar ett par klunkar.

 

Jag ligger i soffan. Mina trånga jeans är uppknäppta. Hans hand gräver innanför mina trosor, tar hårt, tar. Jag känner ingenting. men jag liksom vaknar. Börjar registrera. Jag hör dom andra två i rummet intill. Hon stönar... Och plötsligt inser jag att jag måste bort, ut. Min hjärna börjar fungera. Hur ska jag göra? Jag hittar inte ut. Jag kan inte fly. Jag är fortfarande för full för att kunna röra mej snabbt. Så har jag det. om jag låtsas att jag måste kräkas kanske han tar ut mej - jag måste spy. Han får bråttom, föser ut mej på trappan, där viker sej mina ben och jag blir sittande.

Det är sommarmorgon. Jag vet inte hur länge jag har varit där inne. Jag sitter stilla, alldeles stilla och blir nykter. Jag vet inte vart han tar vägen., Jag minns inget hejdå. Det finns ingen där längre, ingen, ingen. Jag går hem. ensam. Min kompis är kvar, tror jag. Vi pratar aldrig om den här kvällen. Jag ser aldrig honom och hans kompis igen. När jag kommer hem är huset tyst. Alla sover. Jag går och lägger mej.

 

*****

 

Efter att ha läst era andras inlägg kom jag att tänka på en händelse från högstadiet. Jag gick i åttan tror jag och hade alltså nyligen börjat i så kallad ”vanlig klass” efter att ha gått på specialskola. I alla fall så hade vi en extralärare under några veckor. Jag tror att han gick lärarutbildningen men jag är inte helt säker. Vår ordinarie lärare bestämde i alla fall att jag och den här extra läraren skulle gå in i ett närliggande klassrum för att han skulle läsa något högt för mig som jag inte hade tillgång till på annat sätt. Trots att vi var i ett stort klassrum satte han sig väldigt nära mig och la armen över mitt ryggstöd på ett väldigt närgånget sätt. Han strök mig även över ryggen ett par gånger och upp mot nacken. Jag blev helt ställd och kom mig inte för att säga något alls. Jag vågade aldrig heller berätta för någon om det utan tänkte väl mest att det hände ju ingenting och det var väl trots allt inte så farligt. Det faktum att han var lärare gjorde ju inte heller saken lättare.

 

*****

Vill inte publiceras.

 

*****

 

Du vill egentligen! Väste han när han tryckte ner mig på marken på sommarängen. Jag försökte vända bort ansiktet, knuffa undan honom. Jag var jätteung, livrädd och fruktansvärt kränkt. Till slut fattade han. Vi gick tysta därifrån. Han var sur, tittade bort. Jag var tvungen att åka med honom hem. Det var för långt att gå. Några kilometer som kändes som oändliga. Jag kände mig så smutsig. Ville inte berätta för mm. Slängde baddräkten i soptunnan.

 

*****

 

Jag har nog varit väldigt skonad från riktigt obehagliga upplevelser, mycket av det ni andra skriver om har jag aldrig upplevt. Men ett minne väcks till liv, hade nästan förträngt det...

Det är år 2005, jag är 19 år. En dåvarande kvinnlig vän, E* är hemma hos mig. Hon pratar i telefon med en kille, som hon lärt känna via nätet. När hon berättar att hon är hos en kompis vill han prata med mig. Han frågar mig med mycket slemmig röst vart jag bor, jag säger mitt förnamn men inget om vart jag bor. Därefter frågar han efter en bild på mig, jag vägrar såklart att skicka någon och E* har ingen i sin telefon. Han ber henne att ta en bild på mig och skicka till honom. Av någon anledning nämner E* att jag är blind, då häver killen ur sig ”Men hon har väl fitta ändå”. Snart märker jag att E* försöker ta en bild på mig. Killen är i andra änden av telefonen och pratar om att åka till vår hemstad. Jag blir förbannad, skäller ut E* och tvingar henne att avsluta samtalet, men jag kunde ju inte kontrollera att hon inte tagit någon bild på mig. Under de närmaste veckorna var jag livrädd för att min så kallade vän skulle ha skickat en bild på mig till denne kille, och att han skulle söka upp mig och sedan utnyttja mig sexuellt. Jag hade ju ingen aning om hur han såg ut och skulle inte kunna skydda mig förrän det var för sent. Dessutom hade det varit ett stort svek av E*, att utnyttja min synnedsättning genom att skicka en bild utan att jag märkte det. Jag pratade aldrig med någon i min omgivning om min rädsla, och när det gått ett tag släppte den. Snubben orkade väl aldrig åka till vår lilla stad... Och E*, henne har jag ingen kontakt med längre, av många anledningar...

 

*****

 

Jag tänker på äckelgubben som var ledare på ett computer camp. Han var ledare från något av de andra länderna. Först var han trevlig, pratade gärna med mig och min kompis, ville visa musik från sitt hemland och prata om sånt som vi var intresserade av. Sedan började han försöka ta på oss. Han letade upp oss när vi var lite för oss själva, föreslog att vi skulle gå en promenad eller sätta oss nånstans avsides. När han väl hade oss för sig själv tvingade han min kompis att hångla med honom, när vi försökte gå därifrån gjorde han samma sak med mig. Senare på kvällen skröt han inför de andra på lägret om hur många barn han hade, att alla kvinnor älskade honom och att han var tillräckligt gammal för att vara pappa till oss allihop.

 

*****

 

Jag ligger i sängen och läser alla inlägg och minnena kommer upp igen starkare än någonsin, ska jag berätta eller ska jag fortsätta vara tyst. Några av mina närmaste vet om men långt ifrån alla man pratar inte högt om det. Men jag släpper garden och jag känner att ledsenheten kommer.

Jag är 17 år och sommaren är härlig. Föräldrarna har jag ingen kontakt med, jag lever för dagen röker på och dricker hembränt som alla andra gör. Livet känns hopplöst, jag vill härifrån, vill starta på en ny kula. Jag vet att det kan gå illa riktigt illa. Bland högen av folk kommer en fram och säger du lever osunt, du dricker lite väl mycket och röker på lite ibland. Min mamma är sjuksköterska och kan du inte följa med dit och rätta upp dig.

 

Jag tänker fast inte så särskilt länge. Jag vill ju bort från allt detta och han verkar vara schysst. Vi har ju umgåtts ett tag och han har aldrig gjort någon illa .Vi hamnar i en stad på vägen, där han söker sängplats bland sina vänner för att dagen efter ta oss mot hans mamma. Ingen plats finns att få så det blir ett torkrum som blev vår sovplats under natten. Sen kommer chocken, han hugger tag i mig, bänder bakhuvudet och slänger i mig några piller. Jag inte vet vad det är, jag kniper igen benen, sparkar och slår och känner hur han tar tag i håret och slår hårt ner mot betonggolvet. Rycker av mig tröjan och tar struptag, men jag tänker, nej nej nej inte jag och fortsätter slå. Han säger att det är ok, han har inga sjukdomar och är blodgivare. Men jag fortsätter slå och skrika. Till slut tar orken slut och jag bara ligger raklång på golvet. Då han sätter sig på mig, tar fram kuken och tvingar mig att öppna munnen. Jag blundar och så gör jag det. Jjag biter så in i helvete och puttar undan honom för att sedan försöka hitta till trappan som leder mig ut på gården. Där springer jag in i famnen på en polis och han springer skrikande efter med hela framsidan fullt av blod. Rättegång kommer så småningom och han fick 2,5 år för ett försök till våldtäkt och fullbordad våldtäkt på en annan tjej jag träffade på rätten samt vållande till annans död. 2,5 år för att för alltid förstört mitt och andras liv.

 

Idag kommer minnena lite då och då beroende på var jag är, sätter mig alltid längst bak i bilen. Känner mig olustig när någon kommer för nära och vill att min man i största mån följer med på olika möten/träffar för det finns alltid där bak att jag inte kan vara säker någonstans. Jag börjar skriva om och om igen raderar och skriver igen och det värsta kommer nu. Ska jag skicka, ska jag verkligen lägga ut det här, där många av er känner mig och vet vem jag är. Kan min hemlis inte bara vara hos mig och några få i min sfär. Men ert mod får mig att tänka efter hur utsatt man egentligen är och han visste att min syn var dålig och utnyttjade det för att komma åt mig.

 

*****

 

Det började när jag var tolv. Var hemma hos mig med en kompis och två killar kring samma ålder, som vi hade träffat på nätet. Den ena killen var mycket närgången och när jag försökte gå bort från honom kom han efter mig och försökte ta på mig och kyssa mig. Jag lyckades putta bort honom, men det tog tid innan jag vågade förklara för min första pojkvän varför jag inte ville att han skulle röra mig i början. Detta skrämmer mig oerhört eftersom vi som 12 åringar fortfarande var barn, och den pojken försökte göra närmanden på mig redan då.

 

Men när jag sedan var 17 var jag med om exakt samma sak, fast då gällde det en annan kille. Vi hade varit iväg på ett läger och var själva kvar på tågstationen. Innan tåget gick behövde jag fylla på vatten i min vattenflaska, och han erbjöd sig att ledsaga mig eftersom jag inte ser något. Visst, tänkte jag. Jag hade känt obehagliga vibbar redan, men jag som är naiv av mig tänkte att jag inbillade mig och att han skulle stanna utanför toan så länge. Men det blev inte så. Han trängde sig in på toan med mig och började ta mig på brösten och kyssa mig. Jag puttade bort honom och sa "Nej, vi är kompisar. Kompisar gör inte så". Då skrattade han och försökte sig på ännu ett närmande med tafsa, men efter att jag ytterligare en gång puttat bort honom så gick han därifrån skrattandes. På tåget satte han sig bredvid mig och längst ut så att jag inte skulle kunna gå därifrån, och när jag skulle kliva av kramade han mig, pussade mig på kinden, log och sa "Hejdå kompis".

 

*****

 

När jag var 21 år träffade jag en kille på krogen. Han var den första främmande killen som hade visat intresse för mig. Han var söt och trevlig och uppvaktande hela kvällen. Vi gick hem tillsammans. Morgonen efter var han som förbytt. Avvisande, kallsinnig och helt förändrad. Jag fattade ingenting. Jag trodde ju det var vi nu! Naiv som jag var, fattade jag inte att det varit ett one-night-stand för honom. Senare fick jag veta att han slagit vad med sina kompisar att han skulle få "den där tjejen i rullstol" i säng. Helt enkelt för att han var nyfiken på hur det skulle kännas!

 

*****

 

När jag var 15 år var det en läkare som började ta friheter på mig när jag låg på sjukhus. Jag gallskrek och slogs och som tur var hörde en sköterska mig. Hon kom in i rummet och drog honom i håret ut. Kommer ihåg denna vidriga känsla lika nu fast det är så länge sedan. Kommer aldrig glömma denna sköterskas ögon, de var svarta!

 

*****

 

Det här hände på tunnelbanans gröna linje på väg från T-centralen till Skanstull på eftermiddagen. Det var trångt i vagnen och jag stod och höll i mig i mittpelaren vid dörren. Jag var ca 17-18 år och på väg till en konferens som föreningen hade ordnat. Vid Gamla Stan känner jag hur någon trycker sig mot mig på ryggen i midjehöjd. Jag tar min lediga hand och knuffar undan karln som tryckte sitt kön mot mig. Det var så äckligt när jag kom på vad det var och vad han höll på med, mot mig!! Jag gick en bit där ifrån men han följde efter mig och fortsatte. Vid Medborgarplatsens tunnelbanestation sprang jag av. Karln följde tack och lov inte efter mig. Jag väntade in nästa tåg för vidare färd till Skanstull. Jag kom lite försent på grund av det som hänt. Tack och lov kunde jag på konferensen berätta ganska meddetsamma vad som hänt mig, berätta för andra ungdomarna och ett par vuxna som också var på plats. Som jag minns det nu så var det snuskigt, äckligt och genant. Varför skulle han onanera på mig? Jag ryser av tanken nu....

 

*****

 

Jag har funderat ett par dagar på vad jag ska skriva. För jag vill inte vara tyst längre även om det gör ont att skriva det här. Det är inte en enskild händelse utan många, så känns det i alla fall.

En del är oklart, som när en manlig talpedagog tog mig på knät när jag gick i lågstadiet. Vad handlade det om? Sedan tonåren med diverse kladdande, både från jämnåriga killar och äldre män. Kräftskivan när jag skulle fylla 18. Ja, vi hade inte samlag och jag fick orgasm men det kändes som en våldtäkt och var väl det. För jag ville inte ha sex med honom och han gjorde mig illa.

 

Det 20-åriga äktenskapet med mina barns pappa. Alla sorters våld förekom däribland sexuellt våld.

 

Mina mer eller mindre lyckade dejter som singel. Mannen som jag träffade i två år men som gjorde slut när jag inte ville anställa honom som min assistent.

Allt det här och mycket mer tänker jag på. Jag ändå inte bitter och känner mig inte som ett offer. Känner att jag en förmåga som många misshandlande män har: Att kunna älska och respektera andra människor!

 

*****

 

Och det här att vi är en så liten grupp och ofta träffar på varandra både i jobb och fritids-sammanhang. En gång när jag var ung blev jag utsatt för en tjatvåldtäkt av en synskadad man. Efteråt ville han absolut att jag skulle säga hur mycket jag hade tyckt om det. Det var nästan det värsta av allt. Mitt i allt vågade jag inte slänga ut honom heller, eftersom han inte skulle hitta hem mitt i natten, helt otroligt att jag tog sån hänsyn. Jag mådde dåligt av den här händelsen länge efteråt och den har kommit tillbaka till mej flera gånger. Så för några år sedan dök han plötsligt upp som blivande arbetskamrat. Jag försökte bestämma mej för att han inte skulle få förstöra för mej en gång till och jag ville inte konfrontera honom heller, det var ju så längesen och vi var båda så unga då, men jag kunde inte vara kvar på den där arbetsplatsen. Om några veckor kommer vi förmodligen att hamna på samma kurs.

 

*****

 

Jag var ca tolv år gammal och var hos en läkare som jag var hos med jämna mellanrum. Han var läkare och arbetade med barn! Han ville ta kort på mig med naken överkropp för det kunde vara bra att "dokumentera" med tanke på min funktionsnedsättning... Det kändes så fruktansvärt fel! Men han var ju läkare och visste bäst, så han fick ta sina foton.

 

Den här händelsen hade jag glömt bort men den kom fram igen nu i samband med Me Too-rörelsen. När jag tänker på det idag så mår jag bara illa, hur många fler blev utsatta?? Läkaren är död sedan många år tillbaka, men inte mina och säkert andras minnen...

 

En annan gång...jag var ca 16-17 år och åkte färdtjänst hem. När taxichauffören stannade utanför min port, lade han sin hand på mitt knä och ville ha en kyss. Jag nekade, och mycket arg tog han fram min rullstol så jag kunde lämna bilen, upprörd och ledsen. Nej, ingen fick någonsin veta det.

Förrän nu...

 

*****

 

En gång var jag på skolan och en klasskompis la sin hand för min mun och knuffade in mig mot en skåprad. Han smekte mig på insidan av låret och tryckte sen in två fingrar i mig. Jag stod fastfrusen medan han stötte med fingrarna i mig om och om igen. Det stod 10-20 personer där. Det var jävligt obehagligt! Det är det värsta övergrepp jag varit med om.

 

*****

 

När jag var tio år var jag kompis med en kille. Han hade en vän som var ivrig att skriva med mig på messenger. Så vi startade en konversation, hade kul. Efter en månad frågar han om jag har en gurka hemma. Jag frågar varför han undrar det. Han skriver: Tänkte du kan använda den som dildo. Det var en sån äcklig fråga att jag mår dåligt nu, som när jag var trettn. Han är borta, men det gör ont. Det är en av mina historier.

 

*****

 

Två små historier:

1) Vi hade gjort slut men jag sov över ändå. För enkelhetens skull sov vi i samma säng, det hade vi ju gjort så många gånger, jag var lite tveksam men gick med på det. Kände mig inte otrygg med honom. På natten upptäckte jag att han tog på hela min kropp. Låg bara tyst och låtsades sova, det var enklast så.

2) När jag blev 18 och skulle börja gå ut på krogen så frågade min dåvarande om jag verkligen skulle ha på mig hörapparaterna på krogen?! (Hur utsatt jag skulle ha blivit i krogmiljö utan hörapparater var inget han reflekterade över.)

 

*****

 

Pojkvännen i tonåren skämdes lite för mitt rörelsehinder. Vid ett tillfälle när hela gänget var på stan en fredagskväll mötte vi några killar, de fråga min pojkvän om jag var hans flickvän. Ja tyvärr svarade han, jag blev tvärförbannad och vägrade prata med honom. Dock följdes vi åt hem till mig, jag hade det FF, han skulle sova över. När han ville kela sa jag nej, han undrade varför och jag svarade: Det kan du fundera på.

 

Då blev han tvärsned och försökte strypa mig och sa att kan inte jag få dig ska ingen annan få dig heller. Jag kom loss och rusade upp på toaletten och låste in mig. Var där ett tag och tänkte att nu har han nog somnat, låser upp dörren och i samma veva som jag ska öppna den släcker jag lyset men något får mig att tända lampan igen. Han står utanför toan i mörkret med händerna redo att lägga om halsen på mig igen. Men tar snabbt ned dom när jag tänder. Jag går ut i köket och dricker vatten och funderar på vad jag ska göra för att komma därifrån. Kommer på att jag kan säga att hunden behöver gå ut. Jag går ut med den säger han och gör det. Fan där försvann den chansen. Jag ringer en kvinna vars barn jag brukar passa och berättar vad som hänt, jag kommer säger hon. Hon bor dock en bit bort och måste ta bilen så det tar en stund. Pojkvännen kommer tillbaka med hunden, under tiden har jag klätt på mig under nattlinnet för att kunna dra så fort som möjligt. Han tycker att vi ska gå och lägga oss men jag förhalar. Så äntligen ringer det på dörren och hon kommer, han blir helt vansinnig och sliter tag i mitt hår. Han drar i håret så att mitt ansikte kommer i samma höjd som hans könsorgan. Jag biter han tänkte jag men hejdade mig då vi var i köket och det fanns knivar mm tillgängliga visste ju inte vad han kunde ta sig till. Han hade ju redan försökt strypa mig. Till slut kommer jag loss med hennes hjälp, jag rusar ut ur lägenhet, ramlar på knäna i trappan och åker ned, trodde jag skulle slå ihjäl mig. Hon slängde ut honom, tog med sig mig och hunden hem till sig.

 

En annan gång när jag var på krogbesök blev jag drogad, helt klar i knoppen men kunde knappt kontrollera kroppen. Såg till att ta mig ut och komma in i en taxibil. Satte mig bredvid chauffören, gav honom min hemadress och lutade mig tillbaka och blundade. Jag sov inte men blundade hela tiden, tyckte det kändes som om resan tog lång tid och jag kände inte igen svängarna. Öppnar ögonen och ser då att han kört in i en skogsdunge på andra sidan vägen jag bor. Jag ropar: Vart fan är du på väg? Han rycker till, han trodde nog att jag sov. Jag sa till honom du kan stanna här och så klev jag ut utan att betala. Han sa inte ett ljud.

 

Har haft några förhållanden i mitt liv och fått uppleva både positiva och negativa saker. Det allra värsta jag fått höra av en pojkvän är: Du ska vara glad att jag tycker om dig.

 

*****

 

Även jag har som är blind blivit utsatt för antastande av taxichaufförer .Hade varit på cellgiftsbehandling och skulle till mitt hem. .Har aldrig känt mig så hjälplös i hela mitt liv. Han tafsade konstant i 1.5 timme, fattade inte ett nej! Slog honom med käppens handtag över fingrarna, men var hela tiden livrädd att han skulle köra av vägen. När han stannade i i grannkommunen för att tanka gas gick jag sonika ur bilen och halvsprang därifrån. Han stod och skrek efter mig... Fick upp telefonen och ringde direkt till min man som hämtade mig. Detta anmälde jag till serviceresor, men har inte hört nått mer sen dess. Har alltid telefoni redo att ringa gubben ....

 

*****

 

De snurrade på mig, jag sätt naken på pallen och läkare och läkarstuderande petar på mina svullna knän och armbågar. Sen ger de cortison injektioner. De är minst tre stycken som får försöka. Jag stängde av min känsla, min skäl. Tänkte ni kommer inte åt min hjärna. Grät inte en enda synlig tår. Tyvärr

var jag med om flera liknande övergrepp under mina 7 år på Tomteboda och då en skötare lämnade in mig på KS reumatologen

 

*****